Känguru

(Text: Petter Lindblad Ehnborg // Bild: Ebba Gideon Sörman)

Sömnig svensk småstad. Strandpromenaden ligger öde, mot utkanterna varvas välartade villagator med stumt mexitegel. Så en dag nås staden av karnevalen: sedelklämma, kotlettkam, tennisarm. Byn blir ett drömmens syndiga Sodom, en storstad byggd på Cristal, spyor och blottad tonårshud. Det är tennisvecka i Båstad.

Kängurus litterära sektion har den stora glädjen att presentera författaren Jens Liljestrand – fjolårets vinnare av tidningen VI:s prestigefyllda litteraturpris. I Liljestrands skönlitterära förstlingsverk Paris-Dakar (2008) placeras det samtida Sveriges skuggsida under skalpellen. Mellan pärmarna träder ett land präglat av tabloidformatet fram: här avlöser blodiga vendettor bröllopsmiddagar från helvetet; här trängs sexualförbrytande stadsråd med dokusåpor vädjande till människans sämsta sidor. Med säker hand tecknar Liljestrand en litterär värld till lika delar präglad av skarp dialog och smutsrealism som urhandenglidande, absurda situationer. Så i Paris-Dakar, så också i den nyskrivna novell du nu ska få ta del av, utspelande sig under tennisturneringen som med tillhörande vecka blivit ett begrepp. Ett stenkast från Mariatorgets porlande fontän möter Känguru upp Jens Liljestrand för att ställa några frågor.

- Novellen kan faktiskt ses som en förstudie inför boken jag nu håller på med, en roman. Tonfallet kommer att likna det i Paris-Dakar, det kommer att bli en ganska kärv och vemodig bok om svårigheten i att orientera sig efter en karriär som tennisspelare. Tänk dig: du är 35 och mångmiljonär, van vid att gå upp klockan sju och träna hårt: vad ska du göra när det livet inte finns kvar? Den manlige tennisspelaren som en svensk kulturell ikon är annars något som intresserar mig. Att tennis har haft en sån stark ställning i Sverige är speciellt. Min romanfigur Anders Svensson är den siste av dom stora svenska spelarna. Inför arbetet med boken har jag intervjuat flera före detta svenska tennisproffs – det bör inflikas att dom alla har socialt välfungerande liv – och bilden av en epok som gått i graven, en gyllene tid som är förbi har trätt fram. Förr fanns det en svenskhörna i ATP-turneringarnas omklädningsrum, nu är det bara Robin Söderling kvar. Det finns förstås något väldigt sorgligt i det här utdöendet, något som jag också vill väva samman med min manlighetstematik, bilden av återvändsgränden…

För så är det: den svenske mannen lämnar i sammanhanget Jens Liljestrand till sitt eget förfång sällan scenen, och om så sker – då sker det när allt redan är för sent. Mannen är stolt och slits mellan skilda ideal, han står ensam men sällan enhetligt stark på sin färd genom en manlighet som vagt minner om ett ökenrally. Det talades mycket om maskulinitet när Jens novellsamling släpptes, och sitt pris förlänades han med följande motivering: “Med osviklig språklig precision och grym humor gestaltar han den nutida svenske mannens vilsenhet.” Jag frågar varför han ständigt återkommer till mansrollen.

- Novellsamlingen bygger till stor del på mina egna erfarenheter. Som allt annat är det väldigt personligt, där finns ett utanförskap som jag ständigt återkommer till. Jag växte upp som biståndsarbetarbarn i Mocambique under 70-talet, en socialistisk diktatur i vilken vi levde mitt ute i samhället. Jag var den ende vite pojken, det gav en oerhörd känsla av synlighet, av att vara speciell. Och den känslan tog jag sedan med mig under min uppväxt. Vi flyttade till Karlskrona. En avkrok, södra Sveriges Lappland. En helt konstruerad stad, den byggdes för att Karl XI ville ha en isfri hamn i Östersjön. Dopades med offentliga pengar i sekel, under 1800-talet var den Sveriges näst största stad. Stora avenyer, esplanader. Norra Europas största torg, gigantiskt. Och tomt, totalt jävla ödsligt. För allt lägger ner, varvet, militären – en spökstad, och där växte jag upp. Det känns inte som att det är någon slump att nazismen fått ett sånt starkt fäste i staden, som jag minns det präglades den av en oerhört aggressiv maskulinitet. Mycket våld, mycket slagsmål – alla killar skickades till OBS-klass av bara farten. Jag kände mig väldigt utanför i den här brutala atmosfären, jag läste böcker och blev kallad bög. Samtidigt hade jag en längtan efter att själv inta den där dominanta rollen, att vara en av dom här aggressiva, praktiskt lagda pojkarna vars farsor byggde kustkorvetter. Jag har velat tillhöra det där, och har liksom en ständig fantasi om att vara den tuffa killen. När jag spelar paintball kan jag hamna i total obalans, “nu ska jag döda er era jävlar!” kan jag skrika. Jag har en inneboende karlakarl inom mig som drömmer om att komma ut men som egentligen inte finns där. En kompromisslös man med tungrots-r. Mycket av texterna i Paris-Dakar handlar om spänningen mellan starka och svaga män. Brudgummen och huvudpersonen i “Anthem” till exempel.

Det är förstås medvetet gjort att du valt att kalla denne person, den misslyckade toastmastern, för Jens – medan alla andra huvudkaraktärer förblir namnlösa?

- Ja, nota bene – det sker bara i den scenen, och det är för att jag vill visa solidaritet med den personen, den svage mannen som brudgummen dömer ut som en medelmåtta. Jag vill visa spänningen mellan en hegemonisk, tyst och hård maskulinitet, och en mer labil, porös manlighet – sidor som ibland kan finnas i samma person. Jag brottas själv med dom positionerna, den tvärsäkert korthuggna och den sökande, osäkra, självreflexiva mannen.

Kanske är det som Jens säger att den svenske mannen fortfarande lever i skuggan av Björn Borg – möjligen också i Vilhelm Mobergs och Karl-Oskars skugga. Vid sidan om sitt skönlitterära författarskap är Jens Liljestrand även akademiker, humanist. Planen är att disputera i vinter, med en avhandling om Mobergs Utvandrar-serie och dess väg genom det svenska samhället från 50-talet och fram till idag. När jag frågar vad han tycker om den svenska humaniorans ställning av idag så är han noga med att framhålla att han inte känner sig som någon superakademiker – som 21-åring antogs han 1996 som ofinansierad doktorand i Lund och har sedan dess hållit sig kvar inom systemet.

- Överhuvudtaget tycker jag den akademiska världen verkar skitjobbig, säger han. Jag känner ganska många forskare från olika håll, jag har nära vänner som doktorerat inom biologi, ekonomi, medicin, rätt många akademiskt framstående kompisar. Alla försörjer sig, alla har karriärer – och alla klagar.  Jag vet fan ingen bransch där folk klagar så mycket. Och jag tror inte att det är för att dom är gnälliga. Det är en väldigt hierarkisk värld, beroende av citat i rätt tidskrifter, av publiceringar. Mycket handlar inte alls om att nyttiggöra forskningen, utan mer om att visa upp sig för den interna världen. Och där kan jag väl se att det som humanist kanske är mer okej att göra saker ute i världen. Jag som skönlitterär författare känner inte att jag värderas mindre som doktorand för det. Och jag tror också att mycket av det här extrema närläsningsperspektivet har försvunnit från humanioran under senare år – numera är det många som strävar efter en forskning som lyfter blicken och sätter in texterna i ett sammanhang. Då blir det ju också lättare att sedan applicera den blicken på världen, att säga något väsentligt om vår kultur eller vårt samhälle av idag.

Vi fortsätter på samma spår och kommer in på Jens novell “Mellanområdet”. Jag nämner ett uttalande av lingvisten Mikael Parkvall, som häromsistone i en intervju hävdade att “Alla akademiker är lite autister liksom. Hade man haft kompisar hade man inte blivit akademiker”. I “Mellanområdet” figurerar en sådan person, en bräcklig behaviourist präglad av manlighetens bevisbörda: vikten av att alltid veta bäst, av evighetslånga listor och hårda, rationella fakta. Stora delar av novellen utgörs av huvudpersonens rapport från en deltagande observation på ett sommarläger för barn med bokstavkombinationer. Men allt är inte som det verkar.

- “Mellanområdet” är i första hand en lek med det akademiska, men framförallt med det popakademiska. Dom akademiska texterna i novellen är skrivna på lös hand. Jag blandar riktiga referenser med påhittade, det finns till exempel ingen forskare med namnet “Wahrenrecht”. Det som var kul med novellen var just att låtsasforska. Jag tror inte att många akademiker är autister. Men jag tror att många akademiker skulle må bra av att skriva någon vetenskaplig artikel ibland och bara hitta på saker, skriva exakt det dom känner för. Om inte annat kan det vara ett bra sätt att lossa på skrivkrampen…

Vi skulle kunna låta Jens Liljestrand tona ut med detta tips till framtidens humanister. Men då slår mig något – temat! Situationen håller på att glida mig ur händerna, precis som i en Liljestrandnovell. Berätta något om staden, ropar jag ut – och Jens återvänder förstås till Mannen, den här gången som en möjlig identitet att anta på stadens performativt präglade estrad.

- Jag upplever det som lättare att konstruera mig själv som den tysta, hårda typen i en storstad. Sån där, säger han och pekar på pressbilden på Paris-Dakars baksida (skinnjacka, skuggat käkparti, svartmuskigt skägg. Ögonbrynen liksom sänkta för strid, självsäkra pannveck). Jag minns när jag åkte tunnelbana en gång, tio år sen. Bredvid mig sitter en ganska stor kille som pratar ut i tomma intet. Psykofarmaka säkert, ingen missbrukartyp. Människorna omkring mig ser lite skärrade ut, som man gör, drar sig tillbaka. Då känner jag plötsligt, mitt i monologen: jag kan ju lika gärna låtsas att jag är en hårding. Främlingen pratar maniskt, “Alexander rag time band” nånting, jag avbryter med ett “hur menar du då?” Jag såg mig själv utifrån i den stunden, alla andra kan ju tro att jag är en rätt tuff kille, tänkte jag. Det kan man göra i en storstad, man kan låtsas vara en annan.

Läs Jens Liljestrands nya novell i Känguru#54 – Drömmen om Staden.

Detta inlägg postades onsdag, 17 juni, 2009 kl 17:18 i Bonustexter. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller en trackback från din egen sida.